Brevet jag skulle vilja skicka.

Kära mamma.

Du påstår dig vara accepterande och du säger ständigt att du vill mig så mycket väl.

Ändå så låter du mig inte byta mitt namn. 

Jag har redan gått igenom hur viktigt det är för mig ett antal gånger. Jag har redan sagt att det gör ont på riktigt när någon säger ”hon” om mig. Ändå är det alltid lika svårt att ta upp ämnet då du beter dig som om du är äcklad av vad jag känner.

Minns du när jag berättade för dig? Det var april, mitt i natten och jag var ledsen. Du ville veta vad det var för fel. Du gissade i flera timmar, och tillslut så berättade jag för dig. I början så trodde jag att du accepterade mig, men ack så fel jag hade. Du är en av de där typerna som tror att de är så otroligt toleranta och accepterande medan de i själva verket inte förstår eller respekterar ett skit. Jag vet inte var jag har dig, jag vet inte om du respekterar den jag är, och det oroar mig.

Anledningen till att mitt namnbyte är såpass viktigt är att jag inte vill bli sedd som en flicka. Jag har redan sagt att jag ser mig mer som en kille men ändå platsar någonstans mittemellan: jag är varken eller, både och, ingenting. Jag vill ha ett namn som representerar den jag är. Har jag inte rätt till det? Det känns konstigt att heta ett typiskt tjejnamn när jag inte känner mig som en tjej. Jag är obekväm med min kropp, jag vill inte ha bröst, jag vill inte ha former, jag vill inte ha en ljus röst. Jag hade i själva verket trivts bättre som kille. Jag har alltid känt så, mer eller mindre. 

Jag vill inte ses som en tjej. Jag vill ses som den jag är. Jag är intergender, mellan könen. Ett unisex-namn skulle hjälpa mig att klara av min sociala vardag. Jag skulle inte längre ha ångest över hur mitt namn avslöjar mitt fysiska kön.

Jag bryr mig inte om att jag kommer att få problem med passet när vi åker till kanarieöarna. De där jävla öarna kan dra åt skogen, bara jag får byta namn. Hur många gånger jag än förklarar så fattar du aldrig hur viktigt det här är för mig. Jag ger alla resor i världen för att få byta mitt förnamn. 

Snälla. Försök att acceptera. Du måste inte förstå, men acceptera åtminstone. Jag är inte din dotter. Jag är ditt barn.

Blurk.

Tog en liten paus där; inte för att jag inte behövde skriva av mig, utan snarare för att jag har väldigt mycket att göra just nu. 

Jag äääälskar hur min mammas bild av mitt mentala kön ändras beroende på vad hon är på för humör; i den ena stunden är jag hennes lilla GUMMA medan jag i den andra stunden faktiskt respekteras en gnutta för hur jag känner.

Jag ville nästan klippa till henne när hon sa att hon ville behandla mig som en ”ung kvinna” när vi pratade om hur min farmor fortfarande behandlar min pappa.  Jag har redan sagt att jag är allt annat än en jävla kvinna. Det där gjorde fan ont på riktigt… dagen innan hade jag pratat med henne om hur viktigt det var att mina tjejnamn försvann så snart som möjligt.

…det känns som om jag kommer att behöva kämpa rätt hårt för att bli accepterad hos de som står mig närmast. Att komma ut räcker nämligen inte, har jag märkt. Det är så ”SVÅRSMÄLT” och ”TIDSKRÄVANDE” att ta in, tydligen. Ibland så kan jag tycka att allt skulle vara lättare rent socialt om jag samarbetade med den skitkroppen jag har – och kände mig som en ofrivillig crossdresser varje dag i resten av mitt liv.

Baw baw baw och åter baw.

Det är jobbigt när man känner att man måste gråta för att må bättre men bara inte kan. Så känner jag just nu. Blä, jag vill inte dra mig in i depressions-skiten igen, men det är så mycket som känns fel nu. 

Okej, det var meningen att jag skulle undvika att gå in på personliga detaljer om något annat än mitt mentala kön, men jag behöver verkligen ett bollplank just nu. Jag befinner mig mitt i en skilsmässa, min pappa är förtvivlad över att jag hatar honom men jag kan inte rå för hur jag känner, han har varit en komplett idiot, inte bara mot min mamma utan emot hela familjen. Jag har inte heller berättat för honom om att jag är intergender. Han skulle verkligen inte fatta. Dock så kom hans bror ut som bög en gång i tiden, så det kanske gör situationen lite lättare, men jag vet inte… hur ska han reagera när hans ”dotter” kommer ut som en individ mellan könen som definierar sin sexualitet som ”bög med undantag”?
Fast egentligen bryr jag mig inte, jag hatar honom. Han har misshandlat hela familjen mentalt, särskilt mamma. Han slingrar sig och kan inte stå för det han har gjort. Jag vet inte om jag kan förlåta honom, någonsin.

…märker att jag låter väldigt angstig i den här bloggen, men det kan bero på att jag nästan bara skriver när jag är nedstämd, ahah.

Mitt mål i kväll är att våga fråga mamma om namnbytet igen. Jag hatar den där lilla sista bokstaven som förstör så mycket. Måste bli av med tjejigt mellannamn också.

….herregud, jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig som en FtM just nu. Jag vet inte om jag går mot det hållet eller inte. Könsidentiteten går upp och ner för mig, men jag definierar mig aldrig som kvinna. Jag känner mig som en…. androgyn man, om man nu kan säga så? Jag känner inget behov av hormoner, tror jag, men en platt bröstkorg vore trevligt. Men… sen så tänker jag på det där med folk. De kommer bara att se mig som ett platt tjej. Mitt ansikte är för tjejigt. Det förstör. Och om det inte avslöjar mig så gör den där jävla relativt ljusa, nervösa rösten det.

Jag behöver verkligen någon sorts hjälp med det här, all research jag gör för att hitta folk som känner som jag tar upp för mycket värdefull läxtid.