Hej och adjö.

oktober 13, 2010

Hej till de som fortfarande är kvar. Jag vet inte hur mycket jag kommer att skriva här längre.

Anledningen till att jag slutar är helt enkelt att jag har hittat min identitet. Jag skiftar inte längre, queerar inte runt, har en rätt stabil bild av min själv.

Att gå in i damernas omklädningsrum är en mardröm. På gympalektionerna har jag gråten i halsen. Jag rycker till när folk säger hon om mig.

Genderqueer var en underdrift, jag var in denial. Trodde att alla FtMs betedde sig likadant och kände sig likadant, och oroade mig framför allt för att inte passa in i könsnormerna.

Men nu vet jag var jag hör hemma. Även om jag inte är världens manligaste grabb så är jag fortfarande en grabb. Jag går hos en kurator som vet om allt och stödjer mig, han ska även hjälpa mig med att få tag på utredare.

Tack så mycket för alla underbara kommentarer och allt stöd jag fått här. Det är mycket möjligt att jag återvänder med en ny blogg i framtiden – men inte nu. I så fall så länkar jag förmodligen den härifrån.

Tack och hej, lycka till, ni är fantastiska.

Annonser

Manligt.

september 17, 2010

En vän kommer över med en binder han beställt åt mig idag. Bäst! Nu blir jag platt som en pannkaka.

Och fan, vill ha skägg…. och maskulinare kropp i allmänhet… vill köra någon jäkla utredning men vet inte i vilken ände jag ska börja…

Yup.

september 15, 2010

Jag kanske äntligen har slutat queera runt och grabbat tag i den identitet jag faktiskt trivs bäst med. Jag har kommit fram till det och jag är helt säker; jag är en kille. Känns bra att skriva. Faktiskt. En androgyn sådan, visst, men jag vill ha transutredning. Nu. Är så jävla trött på att gå runt och tro att jag inte räcker till, att jag aldrig kommer att bli den man jag vill vara… det är nog dags att komma till skott.

Istället för att försöka anpassa mig till vad andra säger att de tror att jag är så skapar jag mig själv en egen uppfattning av mitt kön. Jag tror jag är klar nu.

Ångesten tar över, dock. Operationsresultaten man får idag är inte så schyssta.

Urgh.

september 7, 2010

Mens är det värsta som finns.

Särskilt om man inte är tjej.

Shit.

augusti 24, 2010

Jag tror att jag har bestämt mig. Eller, det har jag gjort för länge sedan, men jag har tvingat mig själv att ignorera det på grund av min allmänt osäkra personlighet och det folk har sagt till mig. Jag måste sluta vara så lättinfluerad.

Jag är en androgyn pöjk. ”Könlös” var en underdrift. Allt klickar.

Shiiiiiit.

Ju mer tid som går detstå manligare känner jag mig. Som liten så behövde jag inte bry mig om mitt yttre, det var oviktigt, det sa alla alltid till mig. Klänningar och kjolar har alltid fått mig att känna som om jag crossdressar.
Ju kvinnligare min kropp blir detstå manligare vill jag bli. Tumörerna på min bröstkorg kan dra åt helvete.

jag vet verkligen inte

augusti 24, 2010

Två inlägg på raken, snitsigt.

Jag har en vän. Han klär sig som en kvinna, har stora bröst, allmänt kvinnligt utseende och är FtM. Han kom ut för mig förra sommaren och då hade jag ingen aning om att transsexualitet fanns. Alla bitar föll på plats. Det var verkligen en plötslig realisation.

Grejen var att jag trodde att man inte kunde vara FtM om man inte hade haft den diagnosen som en liten unge, som min vän hade. Som liten brydde jag mig verkligen inte mycket; det var när mensen, formerna och tuttarna kom in i bilden som jag mådde dåligt. Tidigare hade jag ju blivit sedd som en kille på grund av mitt beteende. Jag fick leka med killarna och göra allt det som en kille gjorde. Då var det liksom… ”fine, jag har inte snopp, jag får väl vara tjej då”. Jag trodde liksom att man inte hade något val. Föddes man som ett kön fick man leva med det, även om man skulle vilja vara det andra. Jag försökte istället vara lite stolt över mig själv som jag var. Det fanns ju inget alternativ i mitt huvud.

När min FtM-vän berättat för mig att han hade upplevt sig som kille i hela sitt liv blev jag förvånad, då han ärligt talat är särskilt manlig, men jag respekterade honom ändå, för könet ligger inte i hur lik den stereotypa mannen man är. Jag sa att jag kände igen det där som han pratade om. Att känna sig som ett annat kön än det man tillhör kroppsligt. Då sa han att ”ändå är det något väldigt feminint med dig, jag tror inte att du är FtM”.

Jag vet inte varför jag lyssnade på det där, allvarligt talat. Jag tyckte väl att han var viktigare och visste mer än jag. Det där med att jag skulle känna mig könlös… jag vet inte. Det kanske bara är önsketänkande från min sida. Jag har mer eller mindre undermedvetet sett mig själv som en kille i hela mitt liv. Jag vet verkligen inte längre.

Nej fyfan för könsförvirring säger jag bara.

Tillbaka, typ.

augusti 24, 2010

Hej, någon som minns mig? Jag har under hela sommaren försökt att ignorera faktumet att jag förmodligen är en FtM genderqueer. Eller något. Det är fan OMÖJLIGT att sätta ord på det. Det enda jag vet är att en utredning vore fint.

Vaknade med så mycket ångest i morse; hade efter många videos och dokumentärer om transsexuella blivit så influerad att jag drömde om min egen könskorrigerande operation. I varenda blodiga lilla detalj. Har aldrig mått så illa av en dröm. Det hade dock varit värt det om jag inte haft en amatör till kirurg som gjorde mig till ett totalt missfoster.

Det där med operationer i de nedre regionerna.

Tror inte jag går med på det som lagarna och tekniken ser ut idag. Jag vill bli en man, inget missfoster.

Ber f.ö alla i den nya skolan att kalla mig för en könsneutral variant av mitt namn; tror dock inte att de fattar att jag är trans då de nog inte kan så mycket om ämnet.

Alltså agh. Det blir bara värre och värre. Könsångest tar över totalt och jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte ens om jag är intergender längre då jag känt mig som en kille i evigheter och allt klickar bättre när jag säger ”han” om mig själv. Androgyn bögkille, yeah. Jag tror att jag är en sån.

Annars är det lugnt.