Hej och adjö.

Hej till de som fortfarande är kvar. Jag vet inte hur mycket jag kommer att skriva här längre.

Anledningen till att jag slutar är helt enkelt att jag har hittat min identitet. Jag skiftar inte längre, queerar inte runt, har en rätt stabil bild av min själv.

Att gå in i damernas omklädningsrum är en mardröm. På gympalektionerna har jag gråten i halsen. Jag rycker till när folk säger hon om mig.

Genderqueer var en underdrift, jag var in denial. Trodde att alla FtMs betedde sig likadant och kände sig likadant, och oroade mig framför allt för att inte passa in i könsnormerna.

Men nu vet jag var jag hör hemma. Även om jag inte är världens manligaste grabb så är jag fortfarande en grabb. Jag går hos en kurator som vet om allt och stödjer mig, han ska även hjälpa mig med att få tag på utredare.

Tack så mycket för alla underbara kommentarer och allt stöd jag fått här. Det är mycket möjligt att jag återvänder med en ny blogg i framtiden – men inte nu. I så fall så länkar jag förmodligen den härifrån.

Tack och hej, lycka till, ni är fantastiska.

Manligt.

En vän kommer över med en binder han beställt åt mig idag. Bäst! Nu blir jag platt som en pannkaka.

Och fan, vill ha skägg…. och maskulinare kropp i allmänhet… vill köra någon jäkla utredning men vet inte i vilken ände jag ska börja…

Yup.

Jag kanske äntligen har slutat queera runt och grabbat tag i den identitet jag faktiskt trivs bäst med. Jag har kommit fram till det och jag är helt säker; jag är en kille. Känns bra att skriva. Faktiskt. En androgyn sådan, visst, men jag vill ha transutredning. Nu. Är så jävla trött på att gå runt och tro att jag inte räcker till, att jag aldrig kommer att bli den man jag vill vara… det är nog dags att komma till skott.

Istället för att försöka anpassa mig till vad andra säger att de tror att jag är så skapar jag mig själv en egen uppfattning av mitt kön. Jag tror jag är klar nu.

Ångesten tar över, dock. Operationsresultaten man får idag är inte så schyssta.

Urgh.

Mens är det värsta som finns.

Särskilt om man inte är tjej.

Shit.

Jag tror att jag har bestämt mig. Eller, det har jag gjort för länge sedan, men jag har tvingat mig själv att ignorera det på grund av min allmänt osäkra personlighet och det folk har sagt till mig. Jag måste sluta vara så lättinfluerad.

Jag är en androgyn pöjk. ”Könlös” var en underdrift. Allt klickar.

Shiiiiiit.

Ju mer tid som går detstå manligare känner jag mig. Som liten så behövde jag inte bry mig om mitt yttre, det var oviktigt, det sa alla alltid till mig. Klänningar och kjolar har alltid fått mig att känna som om jag crossdressar.
Ju kvinnligare min kropp blir detstå manligare vill jag bli. Tumörerna på min bröstkorg kan dra åt helvete.

jag vet verkligen inte

Två inlägg på raken, snitsigt.

Jag har en vän. Han klär sig som en kvinna, har stora bröst, allmänt kvinnligt utseende och är FtM. Han kom ut för mig förra sommaren och då hade jag ingen aning om att transsexualitet fanns. Alla bitar föll på plats. Det var verkligen en plötslig realisation.

Grejen var att jag trodde att man inte kunde vara FtM om man inte hade haft den diagnosen som en liten unge, som min vän hade. Som liten brydde jag mig verkligen inte mycket; det var när mensen, formerna och tuttarna kom in i bilden som jag mådde dåligt. Tidigare hade jag ju blivit sedd som en kille på grund av mitt beteende. Jag fick leka med killarna och göra allt det som en kille gjorde. Då var det liksom… ”fine, jag har inte snopp, jag får väl vara tjej då”. Jag trodde liksom att man inte hade något val. Föddes man som ett kön fick man leva med det, även om man skulle vilja vara det andra. Jag försökte istället vara lite stolt över mig själv som jag var. Det fanns ju inget alternativ i mitt huvud.

När min FtM-vän berättat för mig att han hade upplevt sig som kille i hela sitt liv blev jag förvånad, då han ärligt talat är särskilt manlig, men jag respekterade honom ändå, för könet ligger inte i hur lik den stereotypa mannen man är. Jag sa att jag kände igen det där som han pratade om. Att känna sig som ett annat kön än det man tillhör kroppsligt. Då sa han att ”ändå är det något väldigt feminint med dig, jag tror inte att du är FtM”.

Jag vet inte varför jag lyssnade på det där, allvarligt talat. Jag tyckte väl att han var viktigare och visste mer än jag. Det där med att jag skulle känna mig könlös… jag vet inte. Det kanske bara är önsketänkande från min sida. Jag har mer eller mindre undermedvetet sett mig själv som en kille i hela mitt liv. Jag vet verkligen inte längre.

Nej fyfan för könsförvirring säger jag bara.

Tillbaka, typ.

Hej, någon som minns mig? Jag har under hela sommaren försökt att ignorera faktumet att jag förmodligen är en FtM genderqueer. Eller något. Det är fan OMÖJLIGT att sätta ord på det. Det enda jag vet är att en utredning vore fint.

Vaknade med så mycket ångest i morse; hade efter många videos och dokumentärer om transsexuella blivit så influerad att jag drömde om min egen könskorrigerande operation. I varenda blodiga lilla detalj. Har aldrig mått så illa av en dröm. Det hade dock varit värt det om jag inte haft en amatör till kirurg som gjorde mig till ett totalt missfoster.

Det där med operationer i de nedre regionerna.

Tror inte jag går med på det som lagarna och tekniken ser ut idag. Jag vill bli en man, inget missfoster.

Ber f.ö alla i den nya skolan att kalla mig för en könsneutral variant av mitt namn; tror dock inte att de fattar att jag är trans då de nog inte kan så mycket om ämnet.

Alltså agh. Det blir bara värre och värre. Könsångest tar över totalt och jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte ens om jag är intergender längre då jag känt mig som en kille i evigheter och allt klickar bättre när jag säger ”han” om mig själv. Androgyn bögkille, yeah. Jag tror att jag är en sån.

Annars är det lugnt.

Jag är inte död.

…tänkte bara säga det. Dock inaktiv – har mycket för mig, ska åka bort från stan och datorer och hela köret snart. Yäh, sommar.

Meeeen. Har försökt att rent utav ignorera faktumet att jag är en gigantisk genderqueer då det är jobbigt att ha kläder lager på lager när det är såhär varmt…. så, får väl ha ett tjejigt utseende i sommar om det ska fortsätta vara så jävla varmt. Även om det inte är så roligt.

Sen så vägrar min mamma låta mig byta namn och sånt, vilket inte gör saken bättre. 

Men äsch. Livet rullar på. Och jag har kommit på att jag är rätt stilig som grabb, ibland. :3

….ibland vet jag inte om jag är en komplett FtM eller inte. Hnnnngh.

Brevet jag skulle vilja skicka.

Kära mamma.

Du påstår dig vara accepterande och du säger ständigt att du vill mig så mycket väl.

Ändå så låter du mig inte byta mitt namn. 

Jag har redan gått igenom hur viktigt det är för mig ett antal gånger. Jag har redan sagt att det gör ont på riktigt när någon säger ”hon” om mig. Ändå är det alltid lika svårt att ta upp ämnet då du beter dig som om du är äcklad av vad jag känner.

Minns du när jag berättade för dig? Det var april, mitt i natten och jag var ledsen. Du ville veta vad det var för fel. Du gissade i flera timmar, och tillslut så berättade jag för dig. I början så trodde jag att du accepterade mig, men ack så fel jag hade. Du är en av de där typerna som tror att de är så otroligt toleranta och accepterande medan de i själva verket inte förstår eller respekterar ett skit. Jag vet inte var jag har dig, jag vet inte om du respekterar den jag är, och det oroar mig.

Anledningen till att mitt namnbyte är såpass viktigt är att jag inte vill bli sedd som en flicka. Jag har redan sagt att jag ser mig mer som en kille men ändå platsar någonstans mittemellan: jag är varken eller, både och, ingenting. Jag vill ha ett namn som representerar den jag är. Har jag inte rätt till det? Det känns konstigt att heta ett typiskt tjejnamn när jag inte känner mig som en tjej. Jag är obekväm med min kropp, jag vill inte ha bröst, jag vill inte ha former, jag vill inte ha en ljus röst. Jag hade i själva verket trivts bättre som kille. Jag har alltid känt så, mer eller mindre. 

Jag vill inte ses som en tjej. Jag vill ses som den jag är. Jag är intergender, mellan könen. Ett unisex-namn skulle hjälpa mig att klara av min sociala vardag. Jag skulle inte längre ha ångest över hur mitt namn avslöjar mitt fysiska kön.

Jag bryr mig inte om att jag kommer att få problem med passet när vi åker till kanarieöarna. De där jävla öarna kan dra åt skogen, bara jag får byta namn. Hur många gånger jag än förklarar så fattar du aldrig hur viktigt det här är för mig. Jag ger alla resor i världen för att få byta mitt förnamn. 

Snälla. Försök att acceptera. Du måste inte förstå, men acceptera åtminstone. Jag är inte din dotter. Jag är ditt barn.

ett till inlägg, wosh.

Jag kan inte sluta fundera över det där med hur jag ska leva mitt liv.

Ska jag leva ut min förvirrande könsidentitet? Kommer det verkligen få mig att må bättre i längden? Det känns inte som om någon någonsin skulle kunna bli kär i någon mysko ”tjej” som klär sig som en man, trycker ner brösten och vägrar kalla sig för kvinna. Särskilt inte någon kille. Jag är så jävla bitter för att jag inte får vara den bögjävel jag är rent fysiskt. Ingen man skulle älska mig som en kille. 

Men sen så är jag ju inte en man, helt. Jag blir mer och mer förvirrad ju mer jag tänker över det här. Oftast känner jag mig som den där bögen som hänger runt med tjejer och gillar att vara lite pretty ibland. Det är jag idag, till exempel.

Det  värsta är att jag inte känner likadant alla dagar. Ibland så är det helt okej att vara tjej. Inte kul, men jag spyr inte på det lika mycket som vanligt. Då är jag den där tomboyen. Brösten känns inte särskilt trevliga men jag kan leva med dem.

Fast.

Även de dagarna så är det ett gigantiskt no-no att kalla mig hon. 

Eller gumman.

Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra. Nästan all min vakna tid går åt funderingar gällande mitt kön och min framtid. Klär jag mig som en tjej en enda jävla dag så är jag en tjej för evigt.

Jag är så jävla kluven. Ska jag leva som den jag är och försvåra livet något rejält för mig själv? 

Jag behöver verkligen prata med någon erfaren jävel. Helvete.